Carl-Robert
berättade mycket levande om sin barndoms somrar, som han upplevde hos sina
farföräldrar i Fardhem på Gotland.
"Min farfar, Gustaf Lindström, föddes år 1800 och
var av svensk släkt från Öland. Han gifte sig vid 28 års ålder med en ”mamsell” (det hette inte fröken vid den tiden), Chatarina Carolina Lovisa Chasseur. Hon
var dotter till franske konsuln i Visby. Hennes mor hette Catarina Margaretha
Herlitz och hon härstammade på fädernet från Stralsund där släkten tidigare
hette Herlicius.
Min farfar var kronofogde för södra delen av
Gotland och bosatt på Brogårds i Fardhem. Jag minns honom som en lång och
smärt ganska elegant vithårig herre. Min farmor var en rund och rar gammal fru
med kolsvart hår och mycket liten till växten. De hade inte mindre än elva
barn, fem pojkar och sex flickor. Ingen av flickorna och endast tre av pojkarna
blev gifta och av dessa senare hade min far fem pojkar och två flickor.
Min far Oscar Herman Constantin Lindström föddes
i Visby 1838 och gifte sig 1867 i Liverpool med Jane Graham.
Från 1877 förde min far barkskeppet Eugenie från
Visby och under 1877 och 1878 bodde de tre äldsta barnen hos min farfar på
Brogårds medan min mor och jag följde med pappa på resa till bl. a. Sydamerika.
Där föddes Helny 1878 i Montevideo.
Jag vill försöka beskriva farfars gård Brogårds
utan att bli alltför långrandig. Betecknande för Gotland är att på Brogårds
hade vi inte mindre än sex i bruk varande medeltida kyrkor på en halv mils
avstånd eller mindre. Den närmaste hette Fardhem och låg en dryg kilometer från
gården.
Byggnaderna på Brogårds var som nästan alltid på
gutarnas ö uppförda av sten. Eftersom Brogårds var en gammal gård, troligen
från medeltiden, var väggarna mycket tjocka och gårdsplanen samt trädgården
kringbyggda med en ca tre meter hög mur av stora kalkstensblock.
Byggnaderna
var förlagda så som min skiss visar med en mangårdsbyggnad och två små flyglar.
I huvudbyggnaden fanns fyra rum och kök i bottenvåningen och två gavelrum på
vinden. I bottenvåningen låg vid södra gaveln matrummet och köket, sedan
fastrarnas sovrum i mitten och vid andra gaveln ett vardagsrum och ett förmak.
På vinden hade farfar sitt rum vid södra gaveln och gästrummet låg mot norr.
Detta är vad Farfar kallade för Gatluken.
I södra flygeln fanns bagarstuga och vävkammare
i bottenvåningen och på vinden en pigkammare och en torkvind. Norra flygelns
bottenvåning var uppdelad i tvättstuga och verkstadsbod och på vinden fanns
två drängkammare.
(Så här såg Brogårds ut, när jag besökte det 1996. Jag träffade en man då och han sa, att Brogårds var mycket ombyggt sen den tiden Farfar var där. Men jag fick komma in i trädgården och titta där.)
Enligt dåtida sed kom en vacker dag en skomakare
eller skräddare och slog sig ner i verkstadsboden. Dit lät då farfar bära allt
som behövde lagas, den ena gången skodon och den andra kläder. Sedan bodde
mäster kvar i sin kammare till dess allt var lagat, och jag misstänker att den
lille gubben inte förtog sig vad arbetstakten beträffar i hopp om att få stanna
kvar länge ty jag har ett minne av att kammaren snart sagt aldrig stod tom
under sommarmånaderna då jag bodde på gården. I lönen ingick givetvis fri kost
och den torde inte varit dålig, sådan matmor som min farmor och sedan faster
Kajsen var.
Förr i tiden när en bonde blev för gammal för
att kunna sköta sin gård och arvingarna eller andra övertog den, byggdes en
liten stuga eller byggdes till ett rum där den gamle fick leva sitt återstående
liv för sig själv i fred och ro. Detta kallades att komma på undantag.
Jag minns att på Domerarve gård i Öja socken där
en kusin till min far bodde som länsman fanns en sådan undantagsstuga som stod
tom. Men en vacker dag uppenbarade sig en skomakare och blev anvisad att bo i
stugan. Det gjorde han med besked ty där bodde han sedan helt sonika kvar till
sin död.
(Det här måste ha varit "Gatluken" från trädgården sett")
Från stora landsvägen som löpte förbi strax
utanför muren ledde genom denna en liten låg gångport. Vi kallade den för
”gatluken” (luckan på högsvenska). Det fanns även en stor inkörsport med
gallergrindar in till gårdsplanen. Längre bort rann en liten bäck, inte så
liten förresten, tvärs över gårdsplanen och även denna bäck passerade ett
galler i stora stenmuren.
Bortom bäcken hade barnen sitt eldorado med en stor
gunga, kägelspel, sandhög och litet av varje. Ja, gungan var ett kapitel för
sig ty den var så stor att man kunde sitta fyra vuxna personer i den på en
gång. Den var stor som en tivoligunga med två sittbänkar mitt emot varandra. I
den lekte vi att vi var ute och reste med pappas fartyg.
Att få det stora
åbäket att gunga riktigt högt, det orkade vi inte, men det räckte med att vi
alla på en gång vräkte oss från den ena bänken över till den andra och ropade
som sjömän å-hej å-hej för att det skulle åstadkommas sjögång. Så var vi då på
sjön och lagade mat med våra medhavda smörgåsar samt hamnade i tanken i
Montevideo, Liverpool eller något annat ställe där vi i verkligheten varit
någon gång med pappa. Sen gick vi iland med hjälp av ett gungbräde, plockade
ihop våra grejor och gick upp och rådbråkade engelska med fastrarna så att de
skulle förstå att vi varit utomlands.
Bilden här är kopierad efter min Farfars lilla bok om hans barndom.
I trädgården fick barnen självfallet inte gå annat än i sällskap med de äldre för att plocka blommor, bär och fallfrukt. Men på den stora runda gräsplanen framför byggnaden och som sagt på andra sidan häcken fick vi leka och nojsa så mycket vi orkade. Jag bodde nog hos farfar under sommarmånaderna och under julhelgen de fem första levnadsåren.
I trädgården fick barnen självfallet inte gå annat än i sällskap med de äldre för att plocka blommor, bär och fallfrukt. Men på den stora runda gräsplanen framför byggnaden och som sagt på andra sidan häcken fick vi leka och nojsa så mycket vi orkade. Jag bodde nog hos farfar under sommarmånaderna och under julhelgen de fem första levnadsåren.
På den tiden fanns inte elektriskt ljus och
andra moderna bekvämligheter. Jag vill minnas att vi endast hade fotogenlampor
i taket i köket och matrummet. De var tända under den mörka delen av dagen. I
de tre övriga rummen i bottenvåningen stod lamporna på en byrå eller på bordet
och tändes ej i vardagslag. Man letade sig då fram med en lykta eller vaxljusstapel.
I vindsrummen tillät farfar ej fotogenlampor för eldfarans skuld utan här nöjde
han sig själv med vaxljusstapeln och det fick även min mamma göra.
Men jag glömmer aldrig den skräckkänsla som grep
mig när mamma på kvällarna gick före oss upp i den branta trappan och över
vinden till vårt rum med lyktan lysande på väggar och tak. Det var inte en
vanlig lykta med glas utan den var helt och hållet av plåt med stjärnor och
figurer utstansade i plåten. Och alla dessa stjärnbilder runt omkring gav
anledning till ett i högsta grad bisarrt och mystiskt skuggspel som ibland rent
av kunde skrämma vettet ur mig.
Då vi enligt dåtida sed inte heller hade
toalett inomhus utan var hänvisade till en lokal borta på stallbacken aktade
sig gunstig herrn utomordentligt noga för att spara den promenaden till dess
det blivit mörkt. Ty när skuggspelet från lyktan spelade över buskar och trädgrenar
blev det för mycket av det goda.
De äldre kunde inte komma underfund med detta
att även om jag varit aldrig så snäll på dagarna blev jag grinig och motsträvig
så fort det gällde att gå till sängs. Och jag ville ju inte medge att mammas
duktiga pojke helt enkelt var rädd, ja vettskrämd, och har nog aldrig nämnt det
förrän nu.
Vi hade i alla fall skoj borta på lekplanen och
alltid var de någon av de äldre som under dagen behövde hjälp med att skatta
trädgården ett tag, och man vet ju hur det går när man som barn hjälper till
att plocka hallon och jordgubbar till middagen. Härliga tider!
Nu kommer ett annat minne: höstmånaderna med
storbak, slakt, bryggd och stortvätt. I Fardhem fanns visserligen en liten
lantaffär men farfar köpte i huvudsak i Hemse vad huset behövde. Dit var det ju
längre väg och man kunde inte springa dit dagligen. I stället bakades, bryggdes
och slaktades på hösten och lades i stora förråd på gården för hela
vinterbehovet. Vi hängde fruntimren i kjolarna och mådde gott med stora smörgåsar
av färskt bröd och nykärnat smör dagen i ända. Och tänk så mycket gott pålägg
tack vare slakten.
Jag tror att inte bara vi barn utan även de
äldre då var muntra och glada fast arbetet säkert var krävande under denna
bråda tid ty den här metoden med storslakt och allt det andra gav anledningar
till ett livligt umgänge bland vänner och bekanta. På hösten när allt var över
på en gård trummade man samman allt man hade av kära vänner till ett stort och
rikligt gästabud och sen fick man kontrabjudning från än den ena än den andra
egendomen.
Då det ofta inte var nästgårds kunde det hända att vi hela högen
fick ge oss iväg redan tidigt på morgonen i så många skjutsar som gården kunde
ställa upp. Det skulle vara prima puts på både hästar, fordon och seltyg; folk
och ungar icke att förglömma. Jag minns särskilt en gång då vi skulle fara en
sådan resa åt Linde till och jag var ivrig att komma iväg för att vi skulle få
fara genom storskogen där under de äldres dagar två bovar huserat och rånat
vägfarande. Men snopet nog blev jag så trött att jag när jag kom fram till min
grämelse fann att jag legat och sovit i faster Amalias knä hela vägen och inte
fått se den omtalade spännande skogen.
En liten episod till vill jag gärna berätta. I
vävkammaren i södra flygeln fick vi barn leka när ingen väv var uppsatt där för
tillfället. Jag minns att när min lillasyster och jag en gång på lek hade haft
”storslakt och bryggd” inbjöd vi fastrarna och syskonen på slaktkalas. Vi hade
dragit fram en del trädgårdsbänkar, sådana där gungbräden på bockar, och
placerat dem utanför i rader efter varandra. Det skulle föreställa alla
skjutsarna som kom till gården.
Där ordnade jag nu först så att alla skulle
komma i ”sina” vagnar. Där fanns vagnar från Smiths i Hemse, från Linde,
Klintebys och Burgsvik. Jag skulle vara husbonden och min syster moran. Först
blev jag på misshumör för att Helny var för blyg för att följa mig ut på
gårdsplanen och vifta och ropa ”goddag, goddag”. Sen blev det inte stort bättre
när inte faster Tilda begrep att ett stort skalat päron på ett vinbärsblad med
vinbärssylt skulle föreställa en helstekt gås utan i stället tog hela päronet.
Ja, jag hade verkligen en bekymmersam dag och det satt långt in vid kvällsbönen
innan mamma fick mig att förlåta Helny, som jag tyckte hade misskött sig så
illa vid vårt kalas.
* * * *
På förvintern 1882 räddade min far en liten
parvel från att drunkna i Visby hamn och ådrog sig därvid en lunginflammation
som sånär gjort slut på hans vidare seglatser. Den orsakade i alla fall ett
ovanligt långt uppehåll i land. Från september 1873 till juli 1882, d.v.s.
under en tidsrymd av ej mindre än 3200 dagar, var min far ej hemma hos familjen
i Visby mera än 108 dagar eller i medeltal 15 dagar om året.
Bilderna har jag, Gilla, själv tagit, när jag var på Gotland 1996. Texten är hämtad ur ett litet häfte, som min Farfar har skrivit.