Jag glömmer nog inte gärna ceremonierna när Neptun i
all sin prakt kom ombord när vi passerade linjen. Han rakade alla
”landkrabborna” med en stor rakkniv av trä och raktvålen stank förskräckligt ty
den hade svinstian och hönsburen levererat. Jag minns att jag ej längre kunde
gå barfotad ty becket mellan däcksplankorna blev flytande i värmen, och
plankorna var även de så brännheta att mannarna ständigt fick hålla på med att
spola däcken.
Obeskrivlig var min häpnad när jag en dag på akterdäck
hörde en dov duns eller kanske rättare en ljudlig klatsch bakom mig. I tron att
det var min lilla kattunge som ramlat ner snurrade jag runt och där låg inte
en katt men en fisk stor som en strömming med två stora utbredda vingar.
(Bilden har jag lånat på nätet.)
Det
var inte den enda som kom ombord och de smakade förträffligt tyckte jag. Sedan
första bekantskapen var gjord med dessa underliga fiskar fick jag en ny
sysselsättning med att spana utåt sjön och med förtjusning se flygfiskarna likt
en flock svalor flyga upp ur böljorna. För att tala mera om fiskar försökte vi
förgäves harpunera tumlarna som dag efter dag slog kullerbyttor framför bogen
på skutan. Hur det gick till vet jag inte men en dag hade vi fått ombord en
delfin som i mina barnaögon såg ut som en jättestor silvervit lax.
(Jag har lånat den här bilden också på nätet. Carl Robert hade säkert ingen kamera med sig på den tiden.)
Som kronan på verket tog vi så en dag med krok en
stadig haj ombord. För att laka ur det bittersalta fläsket hade vi nämligen en
ihålig fisk av trä släpandes efter oss och i denna var fläsket instängt. En dag
rapporterade rorsman att två ”lotsar” följde vår träfisk. Denna togs ombord och
en grov järnkrok på en kraftig lina riggades ut med en stor fläskbit på.
Själv
placerades jag uppe på kajuttaket för att varsko när hajen kom. Därom rådde
inte något tvivel sen lotsfiskarna visat sig. Hajen kom, vände buken skinande
vit i vädret och högg fläsksstycket i en munsbit. Jag hojtade och skrek. Linan
var redan förut skuren i ett block och matroserna halade hajen ombord. Det var
ett stort beläte, och han levde rövare alldeles förskräckligt tyckte jag, men
han lugnade sig så småningom.
När den nu låg där stilla skulle min lilla kattunge
fram och intressera sig, och när den uppåtstående stjärtfenan rörde sig högg
kattstackarn tag i den. Hajen gjorde då ett bockhopp igen och kattkräket for
direkt långt ut i sjön lämnande mig kvar i outsäglig sorg och saknad.
(Lånad bild igen).
Men jag har också minne av en svår storm under resan.
Hur svår den var har jag förstått först på äldre dagar. Jag fick inte gå ner
från övre däcket ty sjön bröt över så att akter och fördäck stod under vatten
vid lä reling. När sedan stormen tilltog så att en av rårna på stormasten
bräcktes fördes proviant ombord i livbåten i lovart där även jag stuvades med
leksaker, fikonmatta och bananstock med sträng order att hålla mig nere i
båten och inte börja kliva omkring. Om jag inte minns fel svängdes dävertarna
ut ty jag erinrar mig mycket väl att jag hisnade när jag tittade ner i sjön
över relingen när Eugenie krängde över.
Min far var mycket ordkarg ombord och tilltalade
aldrig folket, knappast ens sina styrmän och då endast kort och gott i
tjänsten. Men det var en stor och grov karl ombord, jag tror det var timmerman
eller bästeman, som pappa var kamrat med, och denne kom akterut när bramrån
föll och frågade ”skall du lägga bi nu eller har du tänkt segla oss i kvav?”
Min far kunde konsten att segla, han skötte sin sak och vi klarade oss.
Vi firade även jul ombord. Pappa hade med sig gåvor
till alla man. Det var strumpor, halsdukar och tobak. Han kallade alla man
akteröver och de kom ner i kajutan en efter en och önskade god jul. Fick sina
gåvor och stora julbullar som kocken fabricerat och till detta ett stort rejält
glas rom.
När Herman kom, (Carl Roberts bror), fick han inte av dryckesvarorna och då jag bad honom
stanna kvar och leka med mig sade pappa å-nej, gå föröver till dina kamrater.
Då kom timmerman in igen och sade till att antingen skall Herman fira julen
här hos dig eller så tar jag pojken med mig förut till skansen.
Så blev det
också och där hade de gjort en julgran genom att fästa vaxtändstickor på en
järnstång som gick tvärs genom skansen från golv till tak. Den finaste
julklappen jag fick var en liten sjömanskista i miniatyr med bl.a. en liten
pipa skuren i trä och små klotsar fullkomligt illusoriskt målade som
tobakspaket.
Men vad som kanske mest slog an på mitt barnasinne var
nog den överflödande mängd av blommor och frukt som salufördes på gator och
torg i de hamnstäder vi besökte i Söderns länder, och ännu inbillar jag mig
kunna minnas den aromatiska doft de gav upphov till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar