CARL ROBERTS FORTSATTA BERÄTTELSE.

Jag glömmer nog inte gärna ceremonierna när Neptun i all sin prakt kom ombord när vi passerade linjen. Han rakade alla ”landkrabborna” med en stor rakkniv av trä och raktvålen stank förskräckligt ty den hade svinstian och hönsburen levererat. Jag minns att jag ej längre kunde gå barfotad ty becket mellan däcksplankorna blev flytande i värmen, och plankorna var även de så brännheta att mannarna ständigt fick hålla på med att spola däcken.

Obeskrivlig var min häpnad när jag en dag på akterdäck hörde en dov duns eller kanske rättare en ljudlig klatsch bakom mig. I tron att det var min lilla kattunge som ramlat ner snur­rade jag runt och där låg inte en katt men en fisk stor som en strömming med två stora ut­bredda vingar. 

              

 (Bilden har jag lånat på nätet.) 

Det var inte den enda som kom ombord och de smakade förträffligt tyckte jag. Sedan första bekantskapen var gjord med dessa underliga fiskar fick jag en ny sysselsättning med att spana utåt sjön och med förtjusning se flygfiskarna likt en flock svalor flyga upp ur böljorna. För att tala mera om fiskar försökte vi förgäves harpunera tumlarna som dag efter dag slog kullerbyttor framför bogen på skutan. Hur det gick till vet jag inte men en dag hade vi fått ombord en delfin som i mina barnaögon såg ut som en jättestor silvervit lax.

      

(Jag har lånat den här bilden också på nätet. Carl Robert hade säkert ingen kamera med sig på den tiden.)

Som kronan på verket tog vi så en dag med krok en stadig haj ombord. För att laka ur det bittersalta fläsket hade vi nämligen en ihålig fisk av trä släpandes efter oss och i denna var fläsket instängt. En dag rapporterade rorsman att två ”lotsar” följde vår träfisk. Denna togs ombord och en grov järnkrok på en kraftig lina riggades ut med en stor fläskbit på. 

Själv pla­cerades jag uppe på kajuttaket för att varsko när hajen kom. Därom rådde inte något tvivel sen lotsfiskarna visat sig. Hajen kom, vände buken skinande vit i vädret och högg fläsksstycket i en munsbit. Jag hojtade och skrek. Linan var redan förut skuren i ett block och matroserna halade hajen ombord. Det var ett stort beläte, och han levde rövare alldeles förskräckligt tyckte jag, men han lugnade sig så småningom.

         

När den nu låg där stilla skulle min lilla kattunge fram och intressera sig, och när den uppåtstående stjärtfenan rörde sig högg kattstackarn tag i den. Hajen gjorde då ett bockhopp igen och kattkräket for direkt långt ut i sjön lämnande mig kvar i outsäglig sorg och saknad.

         

(Lånad bild igen).

 Men jag har också minne av en svår storm under resan. Hur svår den var har jag förstått först på äldre dagar. Jag fick inte gå ner från övre däcket ty sjön bröt över så att akter och för­däck stod under vatten vid lä reling. När sedan stormen tilltog så att en av rårna på stormasten bräcktes fördes proviant ombord i livbåten i lovart där även jag stuvades med leksaker, fi­konmatta och bananstock med sträng order att hålla mig nere i båten och inte börja kliva om­kring. Om jag inte minns fel svängdes dävertarna ut ty jag erinrar mig mycket väl att jag his­nade när jag tittade ner i sjön över relingen när Eugenie krängde över.

Min far var mycket ordkarg ombord och tilltalade aldrig folket, knappast ens sina styr­män och då endast kort och gott i tjänsten. Men det var en stor och grov karl ombord, jag tror det var timmerman eller bästeman, som pappa var kamrat med, och denne kom akterut när bramrån föll och frågade ”skall du lägga bi nu eller har du tänkt segla oss i kvav?” Min far kunde konsten att segla, han skötte sin sak och vi klarade oss.

Vi firade även jul ombord. Pappa hade med sig gåvor till alla man. Det var strumpor, halsdukar och tobak. Han kallade alla man akteröver och de kom ner i kajutan en efter en och önskade god jul. Fick sina gåvor och stora julbullar som kocken fabricerat och till detta ett stort rejält glas rom. 

När Herman kom, (Carl Roberts bror), fick han inte av dryckesvarorna och då jag bad honom stanna kvar och leka med mig sade pappa å-nej, gå föröver till dina kamrater. Då kom tim­merman in igen och sade till att antingen skall Herman fira julen här hos dig eller så tar jag pojken med mig förut till skansen. 

Så blev det också och där hade de gjort en julgran genom att fästa vaxtändstickor på en järnstång som gick tvärs genom skansen från golv till tak. Den finaste julklappen jag fick var en liten sjömanskista i miniatyr med bl.a. en liten pipa skuren i trä och små klotsar fullkomligt illusoriskt målade som tobakspaket.

Men vad som kanske mest slog an på mitt barnasinne var nog den överflödande mängd av blommor och frukt som salufördes på gator och torg i de hamnstäder vi besökte i Söderns länder, och ännu inbillar jag mig kunna minnas den aromatiska doft de gav upphov till.